Instruktörer

DANIEL BODIN
^{HUVUDINSTRUKTÖR}

DAISHIHAN, 15 DAN (JU DAN KU GYO HAPPO BIKEN)

Jag började min budō‑resa med en enkel känsla av nyfikenhet. Med tiden växte den till något mycket större: en livslång väg av förfining, ansvar och förvaltarskap. Sedan 2006 har jag rest regelbundet till Japan för att träna direkt under Isamu Shiraishi, som är min primära lärare och vägledare. Genom honom, och genom mötena med Hatsumi sensei och de japanska shihan, har jag fått en tydlig förståelse för vad budō egentligen handlar om: att ta emot, fördjupa och föra vidare — utan att förvanska.

Sedan 2008 har jag lett Bujinkan Norrköping, Sveriges äldsta aktiva Bujinkan‑dojo. Mitt ansvar som instruktör är inte att skapa en egen stil eller sätta mig själv i centrum, utan att förmedla det jag fått lära mig så rent och tydligt som möjligt. Jag ser mig själv som en länk i en kedja, inte som kedjans målpunkt.

Budō för mig är inte en hobby. Det är en process som fortsätter att forma mig — kroppsligt, tekniskt och mänskligt. Det handlar om att utveckla omdöme, närvaro och integritet. Om att förstå rörelse på djupet, men också att förstå sig själv. Det är därför jag fortsätter att vandra denna väg: för att den aldrig tar slut, och för att varje steg bär vidare något som är större än individen.

I dojon arbetar jag principbaserat. Jag vill att elever ska växa genom förståelse, inte imitation. Träningen ska vara ärlig, tydlig och rotad i traditionen. Min uppgift är att skapa en miljö där kunskap kan föras vidare på samma sätt som jag själv fått den — med respekt, noggrannhet och en känsla av ansvar.

Budō är en väg. Jag går den för att den fortsätter att lära mig något nytt, varje dag. Och jag undervisar för att dela den vägen med andra.

UTBILDNINGAR GENOM SVENSKA BUDOKAMPSPORTSFÖRBUNDET / RIKSIDROTTSFÖRBUNDET

• Tränarutbildning Steg 1
• Tränarutbildning Steg 2
• Kampsportsskolan (MotorIQ Physical Literacy)

KEN BANH
^{INSTRUKTÖR OCH ASSISTERANDE BARNINSTRUKTÖR, KONTAKTPERSON UNGDOM/VUXENTRÄNING}

DAISHIHAN, 15 DAN (JU DAN KU GYO HAPPO BIKEN)

Under 80- och 90-talet växte jag upp med klassiska kampsportsfilmer där de största idolerna var Bruce Lee, Jackie Chan och Jet Li, med andra ord allt som gick att få tag som VHS. Även hemifrån då vi hade tillgång till TVB via satellit (kanal från Hong Kong med mycket Hong Kong action-serier).
Lite senare gick även Teenage Mutant Ninja Turtles på TV följt av serier som Power Rangers och senare hittade jag japanska action-serier som Super Sentai när Internet slog igenom.

Därför har jag sedan barnsben vart intresserade av kampform. Utbudet i hemorten Flen var dock väldigt skral och när jag sedan började gymnasiet hösten 2000, blev jag lockad av min kusin för att testa på Bujinkan i grannkommunen Katrineholm. Han hade tränat där ett år i samband med att han började gymnasiet och givetvis smygtränade vi lite ihop på fotbollsplanen bakom vårt bostadsområde innan dess. När jag väl var där på min första träning, då blev jag fast och kände att jag hade hittat ”hem”. Därefter blev det pendling under hela gymnasietiden mellan Flen och Katrineholm, två dagar i veckan, för att studera arten i Bujinkan Suiren Dōjō Katrineholm. När jag sedan sommaren 2003 flyttade till ner Norrköping för att studera vidare på universitet, fortsatte jag i Bujinkan Norrköping och har stannat sedan dess. Bujinkan Suiren Dōjō i Katrineholm är tyvärr sedan mitten av 2000-talet nedlagd.

2013 började jag åka till Japan och har därefter åkt varje år för att studera vidare i arten hos stormästaren Hatsumi-sensei och Shiraishi-sensei. Under Corona-tiden blev det ett uppehåll i resandet och Hatsumi-sensei pensionerade sig. När det var säkert att resa igen mellan länderna, återupptog jag det årliga Japan-resandet för att studera under Shiraishi-sensei.

2015 startade jag barngruppen i Bujinkan Norrköping och har därefter i ungefär 10 år haft förmånen introducera barn och ungdomar i japansk Budō innan jag lämnade över ansvaret för barnverksamheten till Hans och Joakim. Några barn från första grupperna är fortfarande aktiva idag och tränar i ungdom/vuxengruppen.

För mig är Budō en livslång resa och det jag har fått ut av att studera japansk Budō är något jag värdesätter högt och förmedlar vidare.

UTBILDNINGAR GENOM SVENSKA BUDOKAMPSPORTSFÖRBUNDET / RIKSIDROTTSFÖRBUNDET

• Barnledarutbildning
• Tränarutbildning Steg 1
• Tränarutbildning Steg 2
• Kampsportsskolan (MotorIQ Physical Literacy)

HANS MÅNSSON
^{BARNINSTRUKTÖR (HUVUDANSVARIG), KONTAKTPERSON BARNTRÄNING}

SHIHAN, 11 DAN (JU DAN SUI GYO HAPPO BIKEN)

Under uppväxten på 80- och 90-talet i Uppsala så var ett av mina största intressen actionfilmer, speciellt med Jackie Chan och Jet Li i huvudrollerna. Alla pengar från första sommarjobbet spenderades på en VHS-spelare som kunde spela importerade filmer för att kunna se “Hong Kong-rullar” som ej fanns släppta i Sverige. På gymnasiet tillkom även intresse för mer klassiska japanska filmer så som De sju samurajerna (Shichinin no samurai) av Akira Kurosawa.

Men det var inte förens året efter gymnasiet som jag vid 18 års ålder för första gången jag själv testade på en kampsport. Jag tränade då Wushu i ett år, och kom till och med tvåa (av fyra tävlande i min viktklass) i en nybörjartävling i lättkontakt, min första och enda kampsportstävling hittills.

Året efter gick flytten till Norrköping för universitetsstudier och planen var att fortsätta träna i Wushuklubben som fanns i Norrköping på den tiden. Men träningstiderna krockade med studierna, så det blev inget med det.

Året därefter (hösten 2004) hörde jag att tre av mina kurskamrater hade hittat “någon Japansk kampsport” som de tänker testa på. Jag hade aldrig hört talas om Bujinkan men tänkte att det kunde vara värt att testa på. Efter första träningen var jag inte såld, det var inte alls lika “häftigt och hårt” som Wushun jag tidigare tränat i ett år. Men jag bestämde mig ändå för att testa en hel termin för att se om det var något jag missade vid första ögonkastet. Jag märkte snart att det var något som kändes rätt med den här arten, att det fanns ett djup, stor möjlighet till personlig utveckling och mycket mer än bara den fysiska aktiviteten att inhämta när man började förstå grunderna i Bujinkan.

Mer än 20 år senare är jag fortfarande aktiv i klubben och har varit instruktör sedan 2008. Utöver att aktivt vara med på träningstillfällen har jag även varit engagerad utanför mattan kring att driva klubben i många år. Jag har varit medlem i föreningens styrelse sedan 2007 i blandade roller, sedan 2018 som ordförande för föreningen.

Under åren har det blivit många träningsläger runtom i Sverige, men även ett par träningsresor till Japan. Första resan till Japan blev av efter efter att ha tränat i 9 år, våren 2013. Sedan dess har det blivit två till, vintern 2014 och vintern 2018.

Efter att i många år instruerat i vuxengruppen tog jag en paus från att instruera i samband med pandemin 2020, då jag valde att fokusera mer på familjen med två små barn hemma. Men när mitt äldsta barn började i barngruppen våren 2023 gick jag in som instruktör i barngruppen. Först som hjälpinstruktör, men jag har nu sedan en tid tagit över huvudansvaret för barnträningen i föreningen. Mitt största fokus nu är att utveckla barnträningen och att se till att föreningen har de förutsättningar den behöver för att kunna bedriva sin träning och sprida Bujinkan till fler barn och vuxna.

UTBILDNINGAR GENOM SVENSKA BUDOKAMPSPORTSFÖRBUNDET / RIKSIDROTTSFÖRBUNDET

• Tränarutbildning Steg 1
• Tränarutbildning Steg 2
• Kampsportsskolan (MotorIQ Physical Literacy)

ROBIN ELLIOTT
^INSTRUKTÖR

SHIHAN, 10 DAN (JU DAN CHI GYO HAPPO BIKEN)

Jag introducerades till Budo vid 11 års ålder av en skolkamrat. Till en början var jag tveksam, men redan efter några träningar kändes kamparternas värld som att jag hade hittat hem. Sedan dess har jag tränat aktivt. Intresset växte snabbt, mycket tack vare inspirerande filmer från 80-talet med actionhjältar som Bruce Lee och Jean-Claude Van Damme.

Jag började min resa inom budo med judo i grundskolan, fortsatte med taekwondo på universitetet och har senare även tränat kung fu, karate och aikido. Genom åren har jag utforskat olika stilar och träningsformer, vilket har gett mig en bred förståelse för både teknik och filosofi inom kamparter.

När jag senare flyttade från England till Sverige sökte jag en dojo där jag kunde fortsätta utvecklas, och jag fastnade då för Bujinkan i Norrköping. Där fann jag en träningsform som erbjuder en bra balans mellan fysisk träning och mental utveckling.

Våren 2016 reste jag till Japan för första gången för att träna med Bujinkans stormästare och hans elever, samt för att fördjupa mina kunskaper om den japanska kulturen.

För mig är budo ett sätt att ständigt arbeta med mig själv, för att kunna vara mitt bästa jag – hemma, på arbetet och i dojon.

UTBILDNINGAR GENOM SVENSKA BUDOKAMPSPORTSFÖRBUNDET / RIKSIDROTTSFÖRBUNDET

• Barnledarutbildning
• Tränarutbildning Steg 1
• Tränarutbildning Steg 2
• Kampsportsskolan (MotorIQ Physical Literacy)

JOAKIM LUNDMARK
^{BARNINSTRUKTÖR}

2 DAN

Som flera andra började mitt Budointresse med filmer. Mitt i Ninja-boomen i början av 80-talet påbörjade jag min resa inom budo med Ju-Jutsu. Jag och en klasskamrat studerade Ju-Jutsu samtidigt som vi frossade i Ninja-Filmer av Sho Kosugi samt läste Steven Hayes böcker om Ninjutsu vilket vi försökte träna i skogen iklädda svarta kläder och hemgjorda träsvärd. 

På högstadiet började jag träna Karate och när vi flyttade hem till min födelseort Norrköping öppnades plötsligt möjligheten att träna Bujinkan Ninjutsu som det marknadsfördes som då. Eftersom jag redan investerat 3 år i karate valde jag ändå att följa den banan efter att ha provat på Bujinkan, dock blev jag nära vän med bla grundaren av Bujinkan Norrköping och några i den kretsen. Jag fick ofta följa med klubben på olika aktiviteter och satt ofta med och tittade på träningarna även om jag tränade Karate. Vid 25 års ålder började jag tröttna allt mer på Karate, som kändes enformigt och upprepande. Gymträning och andra intressen tog över. 

Vid 40 års ålder började längtan efter Budo öka allt mer, jag sökte något som handlade mer om en inre resa, men steget att som 40+ stiga in i en Dojo som nybörjare kändes främmande och avlägset. 
När ett av mina barn började träna i Ninpo Dragons sögs jag in i träningen jag med. Jag tänkte att jag nog aldrig skulle ta ”svart bälte” men att jag iaf kunde passa på att röra på mig och bara träna för min egen skull i min egen takt. Men ju längre jag tränade desto roligare tyckte jag att det var.

Det som gör att jag fortsätter min träning trots min ålder (född -73) är att varje träningstillfälle är unikt, varje gång finns det något nytt att lära sig. Den ackumulerade kunskapsnivån i vår klubb gör att jag aldrig någonsin behöver uppleva att det blir enformigt eller ostimulerande.